tisdag 9 april 2013

Min fina farmor

Ja, min farmor var så vacker. En verkligt otrolig kvinna, helt fantastisk. Så mycket som hon fick uppleva och åstadkom under sitt liv... det är en helt otrolig historia. Kan inte nog uttrycka hur mycket jag beundrar henne. 

Det känns verkligen konstigt att hon är borta nu. Vi var och städade i hennes lägenhet lite, jag och pappa, i helgen som var. Jag förväntade mig att jag skulle börja gråta när jag klev in i hennes lägenhet, känslan av att vara där - utan henne. 

Lustigt nog så gjorde jag inte det. Blev istället full med vördnad. Alla fina, vackra minnen av henne som jag har, inte bara som skapats där i hennes senaste hem, utan alla minnen jag någonsin haft av henne. Jag blev på något vis fylld med tacksamhet. Hennes närvaro liksom dröjde sig kvar på något vis. 

Det är så jag vill minnas min farmor. Alla de ljusa, fina stunderna, den starka kvinnan, allt hon gjort för mig och för familjen - och det är väl ändå på ett sådant vis man vill bli ihågkommen? Tror inte att hon skulle vilja att vi börjar gråta varje gång man tänker på eller pratar om henne.  Det skulle inte jag vilja heller efter min död.

Har kommit på mig själv med att nämna henne i konversationer ibland, "Min farmor sa alltid...". Det känns rätt att prata om henne, trots att det var så pass nyligen som hon försvann ur våra liv. Och jag blir inte ledsen.  Lite betänksam och tyst efteråt, för jag minns henne. Men hon har det bättre där hon är nu, det är jag övertygad om. Jag är inte religiös och jag vet inte var någonstans hon är nu. Men jag vet att hon nu är med mina farbröder igen. Och det om något skänker tröst. 


Vila i frid, min fina älskade farmor. Jag kommer alltid minnas dig <3


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar