Min första tanke när jag slog på tv:n nu på morgonen och inslaget om tragedin i Nice sent igår kväll visades på nyheterna var "Inte igen" följt av "Vart är världen på väg?". Sedan, tyvärr, hörde jag rösten i mitt huvud "Varför är jag inte förvånad?". Man kunde förvänta sig att något sådant här skulle hända igen, det var bara en tidsfråga. Inte just i Frankrike ännu en gång men någonstans i Europa. Jag är rädd att det bara är en tidsfråga innan något liknande kommer hända här i Sverige.
Samtidigt orkar jag inte gå runt och känns rädsla. Inte hat heller. Hur hemska dessa extremister än är, hur fruktansvärda och själviska dom än är, kan jag inte hata. Jag hatade under många år tidigare i mitt liv, av andra orsaker än terrorism, och det är en otroligt förödande, tidsödande, näst intill värdelös känsla som aldrig gav mig något gott i slutändan utan jag förlorade bara på det.
Tillbaka till ämnet. Hur hemskt det än låter så tror jag att förutom hat så väcker även dessa typer av händelser gemenskap och solidaritet. Själv känner jag djupt med offren till denna tragedi, särskilt barnen som dödades och barnens föräldrar. Hur fruktansvärd är man inte som människa när man genomför en sådan här händelse - man måste ju förstå att utöver att döda och skada oskyldiga människor så straffar man, dödar och skadar, något av jordens mest oskyldiga varelser - barn. Det är hemskt. Jag känner sorg, uppgivenhet, hjälplöshet. Jag blir så ledsen.
Idag ber jag för offren i terrordådet i Nice, även om jag inte är religiös. Låt oss dock inte glömma att denna typ av handlingar, terrorattacker och liknande tragedier där oskyldiga människor och barn dödas och skadas, händer i stort sett dagligen någonstans i vår värld. Bara för att media inte alltid rapporterar om det, eller inte vill kalla det direkt för terrordåd, innebär det inte att det inte hänt.
Idag ber jag er att tänka på att vara vänliga, hjälpsamma, empatiska. Inte bara idag utan att försöka komma ihåg att vara det varje dag. Det är något jag försöker göra, även om jag inte minns det varje dag. Vi måste ta hand om varandra. Trots allt är vi väl medmänniskor, inte mot människor?
My first thought when turning on the TV this morning and hearing the news about the terror deed in Nice was "Not again" then a few minutes later followed by "Where is the world headed?". Then, sadly, I heard a little voice in my head saying "Why am I not surprised?". One could almost, as horrible as it sounds, expect that something like this would happen again. Not in France in particular, but somewhere in Europe. I'm afraid it's only a matter of time before something similar will happen here in Sweden.
At the same time I refuse to walk around feeling scared it might happen, as well as I refuse to feel hatred for the gruesome men and women who carry out these sort of detestable actions, no matter how horrible and selfish these people are and act. I hated and felt a lot of anger for many years of my life when I was younger and it gave me nothing but loss of time in the end. Hating and feeling anger is a very time consuming, devastating and almost worthless feeling.
Back to the subject of terrorism. No matter how horrible it might sound I think that events like these also make people come together in a good way, that it makes people feel compassion for one another, the need and urge to stand together and help one another. Me myself I feel deeply with the victims of this attack, especially for the children that were killed and injured and the children's parents. How terrible mustn't a man be, to be able to carry out a deed like this? He must understand that despite killing and injuring innocent humans - which is bad enough! - children will also suffer? It's horrible. I feel sadness, devastated, helpless against such a man with no respect for other lives and the fact that innocent children have been killed.
Today I pray for the victims of Nice, even thou I'm not religious. But let's not forget that these types of deeds, terror deeds and similar ones, where innocent women, men and children are killed and injured, happens on almost daily basis somewhere in the world. Just because the media doesn't report about it or give it as much attention doesn't mean it didn't happen or that it isn't just as gruesome.
Today I would like to ask you to be kind, helpful and compassionate to one another. Just not for the day but to try and be it every day, as much as possible. It's something I try to be, even thou I don't always remember it as much. We have to take care of eachother. After all, we are still compassionate humans, and not against humans, aren't we?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar