The worlds greatest dog ♡

Jag går sönder. I nästan 14 år var Olle med oss, världens bästa hund och familjemedlem. Idag var han tvungen att lämna oss. 

Fina, fina, underbara Olle. Du var alltid glad och trevlig, omtyckt av alla och snäll mot alla - vuxna, barn och djur. Du gjorde aldrig någon förnär, var tålmodig och fick en att skratta. Var man ledsen fanns du där, kom alltid och buffade på en med din blöta nos och kollade en i ögonen. Du lärde dig att prata genom att använda olika ljud och skall och vi lärde oss förstå vad du ville eller menade. Så roligt vi haft tillsammans, så mycket du gett mig i livet. Ord kan inte beskriva hur mycket du kommer bli saknad. 

Jag önskar att jag hade kunnat säga tack till finaste bästa Olle för att han var världens bästa hund men vet att han inte skulle ha förstått det. Hoppas och vill tro att han på något vis ändå förstod vad han betytt för mig, för oss alla. 

Man tror att det ska bli lättare för varje djur, varje lurvig familjemedlem, som går bort. Lik förbannat sitter jag nu här och gråter, är ledsen och kommer lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet för resten av dagen. Det känns helt ofattbart att man aldrig mer kommer mötas av hans glada skall, viftande svans, puss av en blöt nos i örat när man kommer hem till mamma. Att det inte blir några fler "pratstunder" med Olle, inga fler turer till djuraffären för att köpa godsaker till honom, aldrig mer få känna hans mjuka fluffiga päls... Även om det var drygt tre år sedan jag flyttade hemifrån har han liksom alltid funnits där. Han ska alltid liksom finnas där! Han har ju gjort det mer än halva mitt liv! Vad gör jag nu liksom? 

Alla som haft ett djur som gått bort vet vad jag pratar om, hur jag känner. Även om det är skittufft närmaste tiden efter att ens vän lämnat en, så har allt varit värt det. Jag skulle göra om det igen. Jag vet att jag aldrig kan få just Olle igen, men jag skulle absolut skaffa en ny hund, eller kat, och vet att jag kommer göra det i framtiden. All sorg när dom försvinner är ändå alltid värd tiden man får tillsammans. 

Idag tar jag mig tid att sörja. Imorgon är en annan dag. Även om det känns tungt så måste livet gå vidare. Kommer alltid bära med mig Olle i mitt hjärta, precis som jag gör med mina älskade katter Texas och Sassie som nu väntat klart på Olle uppe i himlen ♡

I'm breaking on the inside. For almost 14 years he was a part of my life, of our family - Olle, the best dog and familymember ever. Today we had to say goodbye to him forever. 

Wonderful, beautiful Olle. You were always so happy and everyone who met you liked you. You never hurt a fly. You were so great with kids and other animals. You were patient and made me laugh with your querky ways. You were such a personality! You learnt to "speak" with us through different sounds and barks and we on our hand learnt to understand what you wanted and were saying by interpretating those sounds and barks. So much fun we've had together and how much you helpt me through struggles in life. If anyone was sad you picked it up and came and "buffed" them with your big, wet nose and looked them in the eye, as if to say "It's going to be alright". How am I going to be alright now? Words cannot describe how much you will be missed! 

I wish I'd gotten the chance to say thank you to Olle, for being the best, kindest dog ever but I know he wouldn't have understood. I like to think, however, that he knew what he ment to us and how much he enriched our lives. It already feels so empty without him. Eventhough it's been over three years since I moved from home I knew Olle was always going to be there to greet me when I visited mum. He's always been there since I was 12, that's more than half my lifetime, and now he isn't anymore. He should always just be there, this feels so wrong. What do I do now? 

Why does this always have to happen? You think it would get easier with every furry familymember that has to leave you bit I don't know if that is the case thou. All I know is that it's totally worth it: every time I had to say farewell to one of our cats or dogs, I think that I would absolutely take them home again as a kitten or a puppy, eventhough I know just how much it hurts when I have to say goodbye in the future. I know I'll never be able to get Olle back, but one day in the future I will get a dog or a cat again. 

Today I take the time to grieve. Tomorrow is another day. Even if it feels heavy as hell, life has to go on. I'll always carry Olle with me in my heart, as I do with my beloved cats Texas and Sassie who passed on before him and now has to wait no further for Olle's arrival to dog and cat heaven ♡

♡♡♡