lördag 22 april 2017

The terror attack in Stockholm


Jag tror inte det har undgått någon här i Sverige att vårt vackra land och dess huvudstad, min hemstad och älskade Stockholm, fredagen den 7:e april drabbades av en fruktansvärd terror attack. En kapad lastbil körde Drottninggatan - Stockholms förmodligen mest välbesökta gågata - fram och föraren hade för avsikt att köra på och döda så många som möjligt. 
4 personer - två kvinnor, en man, en 11-årig flicka - och en hund mejades brutalt ner och avled. 15 personer skadades varav 9 allvarligt.
Jag själv var inte på plats när dådet skedde, ingen i min familj och inte heller någon av mina vänner skadades, något man tackar gudarna för i efterhand. Att kunna krama om sina nära och kära efteråt kändes helt plötsligt inte självklart och som en ynnest, eftersom det inte var alla som längre fick den chansen.
Det är relativt ofta som en själv går på Drottninggatan och jag känner mig väldigt hemma på gatan och närliggande områden, något som jag antagligen delar med många, många fler Stockholmare.  Två timmar innan attacken hade jag själv gått på Drottninggatan, lyssnandes på hög musik i hörlurarna. Jag hade inte haft en chans om det som inträffade hade skett två timmar tidigare. Min pappa satt på en av bussarna som blev stoppade på Kungsgatan (en gata som korsar Drottninggatan). Han kom fram till Drottninggatan precis när polisen hade börjat spärra av. Hade han hunnit med en buss tidigare, bara ett par minuter innan, så hade han hamnat mitt i kaoset. Måndagen efter terrorattacken tog jag mig in till stan för att besöka platsen för attacken. Jag kände dels att jag ville visa min respekt för alla offren, ta mig tiden att ordentligt tänka igenom det som hänt på plats - men även för att jag kände att jag behövde få någon form av "avslut", om man kan kalla det så, på denna händelse som ändå fått mig att må otroligt dåligt och ligga sömnlös under ett par nätter. Jag tycker också det är viktigt att visa att man inte är rädd, att livet ska få fortsätta, att jag på något vis ville hylla livet, friheten och minnet av alla offer, genom att ge mig ut på gatorna och bege mig till platsen där det hände. 
Men det var tufft. Jättejobbigt. Jag gick Drottninggatan fram från korsningen vid Kungsgatan. Stannade vid varje plats där ett berg av blommor, ljus, gosedjur och brev rests till minne av varje person som dödats - även en minnesplats där hunden Iggy dog var rest. Det tycker jag är viktigt - alla liv spelar roll. Alla liv ska minnas, respekteras och hyllas. 
Redan vid den första platsen, där den 11-åriga flickan Ebba dog, brast jag ut i tårar. Det kändes så overkligt och hemskt - ett oskyldigt liv avslutades här. En människa drog sitt sista andetag här. Helt i onödan. 
Jag hade tagit med mig Roffe in till stan. Han var först mest intresserad av att titta på alla människor och många av de andra hundarna, att nosa på blommorna. Otroligt nog verkade han uppfatta stämningen som rådde på Drottninggatan och uppförde sig exemplariskt. När jag började gråta tittade han på mig och började sedan hoppa på baktassarna för att tala om att han ville bli upplyft och han slickade sedan bort mina tårar. Ju längre vi gick på Drottninggatan och ju närmare vi kom Åhléns City desto mer människor blev det. Jag bar Roffe som tillslut började skaka och ylandes "gråta" i min famn. När vi kom fram till det enorma blomarrangemanget vid Åhléns city slutade han tvärt. Han tittade på alla människor, satte sig ner och tittade ut över blommorna och var helt tyst. Som om han förstod. En gatukör sjöng sånger och folk stämde in. Plötsligt blev det liksom lite lättare, det kändes som att vi alla var "en" - jag förstår om det låter klyschigt, men så kändes det verkligen. Folk respekterade varandra, sökte ögonkontakt och log mot varandra. Flera stycken kom fram och klappade på Roffe och han slickade alla i ansiktet om han kunde - men viftade inte på svansen. Det var verkligen som att han själv var väldigt nerstämd. Han måste verkligen ha uppfattat stämningen. 
Det var många barn som la blommor, folk som gick fram och kramade poliserna som stod på plats. Ambulanspersonal fanns också på plats och pratade med de människor som kom fram och ville prata. Det kändes ändå skönt att se folk le. 
Det är alltid lika hemskt när oskyldiga människor faller offer, oavsett om det är på grund av krig, terrorattack, en olycka - men självfallet blir det mer påtagligt när det händer så nära ens eget hem. 
Jag är inte rädd, men jag förstår de som är det. Jag åker tunnelbana, buss, rör mig inne i stan som vanligt. För som så många andra sagt före mig - vi kan aldrig låta rädsla och terrorn vinna över oss. Hylla glädjen, även i svåra tider - hylla livet och friheten och kom ihåg att vara vänliga och ta hand om varandra <3


// I don't believe that anyone in Sweden hasn't heard about the terror attack that took place in Stockholm two weeks ago, on Friday the 7th of April. A sole perpetrator hijacked a truck and drove it down the street of Drottninggatan - one of Stockholms largest and most frequently visited pedestrian shopping street - with the intention to kill as many people as possible. 
Four people and one dog were killed: an 11 year-old girl, two women, one man and a rescued street dog named Iggy. The perpetrator also put 15 people in the hospital, 9 of them was severly injured. 
Luckily for me I was not on the street when it happened (nor was any of my family or friends) but I'd been walking along Drottninggatan two hours earlier, listening to loud music through my phone. I wouldn't have stand a chance if what happened would have happened two hours earlier. 
My dad was actually on one of the buses that got pulled over by the police. If he were to catch one bus earlier, just minutes earlier, he would have got caught up in the middle of it.
It feels so surreal, even though many of us Sweeds did suspect a terror deed might happen here in Sweden for a long time. I mean, of course it is horrible watching all the terror around the world, I felt the pain inside me when the terror deeds in Paris, Nice, Berlin and Moscow took place, and of course in London and USA before that. But you really couldn't prepare yourself that it would come to Stockholm and it runs deeper inside you, the pain, when it happens so close to home.
The first weekday afterwards, on Monday, I took the metro in to the city. I wanted to pay my respects, so to speak, to the victims of this gruesome terror attack. To sort of give them acknowledgment, to honour them, show them and their close ones my support. But also, I felt like I needed some kind of closure to the event that happened. And, to show that I was not afraid of going on with my life; to ride the metro or the bus, to walk in the middle of the city and be out and about despite what'd happened. I walked along Drottninggatan, a street I'd been walking along countless of times before. But this time it felt different. There was a sadness in the air. But also some kind of respect and determination. 
I brought the puppy, Roffe, along with me. At first, he was very much interested in all the people and dogs, to smell the streets and the flowers. But when we stopped by the first memorial place, a mountain made up by flowers, candles, stuffed animals and letters for the little 11 year-old girl Ebba, I started to cry and Roffe noticed this. 
Standing there, looking down on the street, knowing that a life actually ended there, and how pointless it was, got to much and I couldn't hold my tears back. After that, I cried almost all the way along Drottninggatan. Roffe shaped up, jumped at me and I picked him up and he actually started to howl in my arms, as if he too was crying. I think he could sense the atmosphere on Drottninggatan and when we reached the biggest memorial place next to the warehouse of Åhléns and I put Roffe down on the ground, he sat down and just overlooked all the flowers and burning candles, completly silent.
Doing this walk along Drottninggatan felt incredibly hard but like I said, necesary for me. And I'm not afraid. Because we all have eachother. And we need to remember that, and to take care of eachother. Remember to spread love, and no hate <3 



















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar