måndag 31 juli 2017

Choeung Ek - The Killing Fields of Phnom Penh


Innan du läser detta inlägg, se föregående inlägg "Toul Sleng Genocide Museum" för bättre förståelse.
När jag anlände till Choeung Ek var det väldigt svårt att föreställa sig att detta var en plats där tusentals oskyldiga människor brutalt mördats och kvarlevor i form av ben och klädtrasor fortfarande återfinns. Platsen ser idag extremt fridfull och vacker ut. Massa buskar med blommor växer här, stora ansamlingar med vackra fjärilar frodas och flög fridfullt omkring.
Choeung Ek är bara en av de Röda Kmerernas gamla avrättningsplatser, även kallat Killing Fields. Hit anlände människor från bland annat Toul Sleng tortyrcentrum för att avrättas. Eftersom kulor var dyra och värdefulla använde man andra taktiker för att mörda fångarna. Känsliga läsare varnas här för att läsa vidare. 
Bödlarna här var soldater från Röda Kmererna. Istället för kulor använde sig soldaterna av vilka tillhyggen som fanns till hands för att ta död på offren. Det vanligaste sättet var att man slog ihjäl offret genom att klubba offret hårt i huvudet och sedan banka ihjäl personen. Man använde sig av yxor och järnrör för att penetrera eller krossa skallen hos offret. Till och med träd på platsen användes som redskap att mörda med. Det finns nämligen en speciell sorts träd (jag har glömt namnet) vars stam har hårda, vassa utskjutningar som användes till att skära halsen av offret. Mot ett annat träd slog man ihjäl spädbarn, ofta medan modern fick titta på. Hjärnsubstans, rester av hår och av ben återfanns på trädstammen vid utgrävningar på 1980-talet men inte förrän man fann en massgrav precis intill med över 1000 kvarlevor från spädbarn förstod man hur dessa dödats. 
Det är helt vedervärdigt vad vi människor är kapabla att göra mot varandra.
Mitt på området av Killing Fields står en så kallad stupa som är fylld med skallar från offer vars kvarlevor man funnit vid utgrävningarna. Över 9000 skallar är samlade här. Jag minns inte hur stort antal kvarlevor efter människor man funnit vid Choeung Ek men antalet fortsatte stiga efter att stupan fyllts till toppen. Därefter har man låtit kvarlevorna vila i jorden och än idag kommer det fortfarande upp delar av skelett och tyg från klädestrasor till jordytan, särskilt under regnperioden då jorden pånområdet översvämmas och sköljs bort. Vi var på plats under regnperioden. Jag såg en del av en sönderslagen skalle skymta upp över jorden intill en vattenansamling, på andra ställen hade man samlat ihop benknotor som nyligen kommit upp till jordytan. 


// Before continue reading this article, view previous article "Toul Sleng Genocide Museum" for better understanding. 
When I arrived at Choeung Ek I had a very hard time imagining that this used to be a site where innocent people were brutaly murdered and their remains still comes up to the surface of the earth even to this day. Because Choeung Ek, also called Killing Fields, today looks like a very serene, peaceful place where big beautiful flower bushes bloom and gorgeous butterflies circle across the area. 
Choeung Ek was only one out of a thousand Killing Fields used by Khmere Rouge during Pol Pots regime. Here, victims from the torture centre of Toul Sleng, among others, arrived to be executed. Since bullets was expensive and treasured, the executioners used other methods to kill their victims. Viewer discretion is here on adviced! 
The executioners were soldiers from the Khmere Rouge. Instead of using bullets the executioners used tools such as bambosticks, machetes, iron bars and shovels to kill the victims. To beat the victim to death slowly was a common method. 
Even the vegetation was used as a tool for murdering. There is a special kind of tree (I don't remember the name of it) that has sharp, outgrowing points on it which were used to slid the throat of the victim. Another tree was used for beating infants, babies and small children, to death - often while their mother had to watch. During excavations in the 1980's blood, hair and brain was found on the tree but it wasn't until later when a massgrave with the remains of over 1000 children was found that it was clear what the tree had been used for.
In the middle of Choeung Ek rises a high monument which is filled with skulls retrieved at Choeung Ek. There are over 9000 skulls in it and even after it was filled to the top there were so many remains left that wouldn't fit in it, so they were just left in the ground. Still to this day bones and skulls and pieces of clothing resurface, especially during the rain season. 
It's uncomprehensive what the human kind is able to do to one another. 













































Toul Sleng Genocide Museum, Phnom Penh - Cambodia


När vi var i Phnom Penh i Kambodja besökte vi ett av Röda Khmerernas före detta tortyrcentrum, numera omgjort till ett museum. Ursprungligen var Toul Sleng, även kallat S-21, en skola. Under diktatorn Pol Pots styre 1975-1979 gjordes skolan om till ett tortyrcentrum. Museumet är väldigt återhållsamt gjort, men väldigt bra. Jag hade förväntat mig mycket flera hemska bilder som inte gick att se bort ifrån, blodiga och avskyvärda bilder. Men det som dominerade mest var texter om historien av Toul Sleng och offrens ansikten. Ni behöver därmed inte rädas alltför förskräckliga bilder i detta inlägg när ni kikar vidare. 
Jag tog många foton i Toul Sleng, mycket på texter som förklarar historien om Kambodja, Röda Khmererna, Pol Pot och Toul Sleng. Därmed känner jag inte att det krävs någon ytterligare förklaring från min sida  i detta inlägg utan ni får läsa själva i bilderna nedan. 
När jag klev in i den första salen på min vandring runtom i centret fick jag rysningar och upplevde det som att jag blev kall i hela kroppen. Det var helt plötsligt omöjligt att gå eller röra sig fort. Som om man automatiskt saktade ner och gick långsamt. Inte för att jag ville hasta heller - det kändes viktigt för mig att ta mig tiden att läsa på om historien och berättelserna, att titta på bilderna och de uppställda sängarna som använts för att kedja fast offren och ge dem elektriska shocker. 
Allteftersom jag läste vidare bland texterna började jag skämmas. Sverige och våra dåtida diplomater var ett av de få länder, framstående dessutom, som förespråkade Pol Pots regim och höll fast vid att diktatorns väg var den rätta att gå. Jag skäms över mitt eget land, att vi var så blåögda och naiva och rent ut elaka mot de överlevande offer då vi förnekade deras berättelser. 
Det kändes helt vidrigt ju längre man vandrade vidare och ju mer man läste på alla plakat och tavlor. Det fanns målade tavlor och bilder som visade hur folk brutalt och utstuderat torterats till döds, dock inga faktiska foton av det (tack och lov, för målningarna var nog så vidriga). Där var flera salar med whiteboards uppställda med tusentals fotografier på ansikten på alla de offer som tagits in och dött på Toul Sleng. Man fotade till och med av ansikten på offren när dom dött, även dessa fotografier satt uppe att  beskåda.
Hela tiden under min vandring i Toul Sleng var det en tanke som malde i mitt huvud om och om igen: Hur kan en människa göra något så vidrigt, så ont, mot en annan människa? 
Hur kan vi människor behandla varandra på detta vis, och hur ska vi någonsin kunna förlåta oss själva medan sådana här handlingar ännu pågår? 


// When I was in Phnom Penh I made a visit to one of Khmere Rouge's former torture centre named Toul Sleng. Now a museum, Toul Sleng (also refered to as S-21) was originally a school. During the dictatorship of Pol Pot and the years of 1975-1979 the school was transformed in to a horrific, infamous torture centre. 
The museum itself is very reductively done, considering what was going on here under the regime of Khmere Rouge and Pol Pot. I was expecting much more horrific photos and stories but the museum is very well done but with vivid paintings. I left those out in this article of mine, so if you are sensitive to those kind of images and photos you can go on reading and look at the photos below without fearing (too) uncomfortable photos. What you as a reader might feel when reading on and what you might imagine is another matter. Places like Toul Sleng is supposed to awaken unpleasant feelings, empathy and sympathy. 
I've included lots of photos of the texts I found at Toul Sleng. These texts tell the story of Cambodia, the genocide, Khmere Rouge and Pol Pot. Hence, I feel it unneccessary to explain further in my own words about the history but rather encourage you as a reader to go on reading from my photos below to learn and create an understanding about what was going on in Cambodia in the mid 70's (much more history can be found on google, if you're interested). 
As I myself kept reading on during my visit I became ashamed of my own country Sweden and being a Swede. Sweden, in particular, and it's diplomats were one of the countries who kept believing in Pol Pot and his rulership, and our diplomats kept telling the world how great the new Democratic Kampuchea was - just read below. 
And as I wandered the rooms and corridors of Toul Sleng, looking at the photos with faces of its former prisoners (both alive and dead ones documented) one question in particular kept echoing through my mind: How is it possible to treat another being like this? And how can we ever forgive ourselves when atrocities like this is still going on around the world?