tisdag 12 december 2017

Personal post


Scroll down for a version in English! 

Ibland, när det känns som att livet går som allra bäst, händer det att "ödet" (eller vad du vill kalla det) bestämmer sig för att lägga sig i. Jag vill kalla mig själv för optimist, att jag är en positiv person, och jag har kämpat väldigt hårt men framför allt väldigt länge för att kunna titulera mig så. Istället för att säga att "ödet" jävlas vill jag säga att jag har fått en utmaning. 
När något jobbigt eller tråkigt inträffar har du två val: att kämpa vidare eller lägga dig platt. Jag är inte någon som ger upp. Jag har kämpat alldeles för länge för att ge upp nu. Torts att jag är mentalt slut och min kropp känts som bly på grund av fysiskt trötthet sedan flera veckor tillbaka. Ibland är det skönt att gråta ut men ibland behöver man också bestämma sig för att samla ihop sig. "Okej, hur kan jag istället lösa detta problem? Hur går jag vidare framåt?".
Exakt detta bestämde jag mig för idag. Trots att jag var så nervös, stressad och övertrött inför ett viktigt möte och kände som att jag skulle kunna börja gråta när som, bestämde jag mig att fokusera på att hitta en lösning på det problem som uppstått. 
För er som följt min blogg ett tag är detta ingen nyhet men för er nya läsare kan jag berätta att jag sedan snart två år tillbaka är sjukskriven på 100% på grund av utmattningssyndrom med en underliggande depression. 
För en månad sedan började jag arbetsträna. Jag hittade något av en drömarbetsplats, nämligen hos en fotograf! Det är perfekt för mig som brinner för att fotografera och tycker det är roligt att redigera bilder och gärna vill lära mig mer inom detta område. För tillfället, emellertid, så hanterar jag de sociala medier som denna fotograf har upprättat. Samtidigt flyttade jag också tillsammans med min pojkvän, från Bromma in till stan - en tvåa på Kungsholmen. Livet kändes så positivt och underbart - allt gick äntligen, äntligen min väg! Kanske skulle år 2017 äntligen bli mitt år! 
Trots mycket glädje och positiva händelser innebar flytt och arbetsträning som drog igång samtidigt att stressen hos mig ökade. För ungefär tre veckor sedan fick jag dessutom ett privat besked som ökade på mina stressnivåer något enormt. 
På bara en vecka gick jag från att vara supernöjd med livet till att tycka att mitt liv är "bara" okej men känna att nästan ingenting är roligt längre och det mesta bara är jobbigt. All stress tar ut sina rätt.
Ni förstår, att återhämta sig från utmattningssyndrom är en lång process, den kan ta flera, flera år och under den tiden kan man svaja i sitt mående, fram och tillbaka. 
Jag skriver i min blogg och uppdaterar min instagram i stort sett dagligen, eftersom detta är något jag fortfarande tycker är roligt och orkar med att göra. Bilderna jag lägger upp är på en leende, till synes välmående Malin. Det är dock viktigt att minnas detta: livet är inte perfekt. Trots de bilder man ser på någons blogg, instagram eller liknande, så är det bara en liten inblick i den personens liv och vardag. Oftast får vi inte veta någonting om vad som döljer sig bakom fasaden. 
När jag såg den norska tv-serien "Skam" lärde jag mig ett uttryck som för evigt fastnat i mitt minne. Ett citat som jag gärna ser att ni också bär med er och minns: 
Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.

// Sometimes, when life feels like it's going the right way. "faith" (or what you want to call it) decides to throw a challenge at you. When it does, you have two choises: you keep on fighting (even though you're mentally dead tired), or, you give up.  
I refer to myself as an optimist, a postive soul. I fought hard but above all for a long time to be able to call myself this. So, instead of saying that "faith" is messing with me, I like to call it a challenge. And I'm not a quitter. 
Today I had a long, tiredsome meeting I've been dreading for weeks. I've even cried over it. But today, though, my personality kept up with me. Instead of thinking to myself "Just let it out, cry, and give up" my inner voice spoke louder to me, saying: "No. How can we fix this? How do we solve this problem and move forward?". I have come way to far to give up now. Like I said - I'm not a quitter. I just needed myself to be reminded if that fact. 
For those of you who have been tagging along on my journey this is nothing you didn't alreay know, but for those of you who are fairly new here on my blog you might want to know that I'm suffering from fatigue syndrome with an underlying depression since almost two years back. For the past two years, I've been on sickleave from my ordinary job in customer service. 
Abouth a month ago I started my rehabilitation towards ordinary work by entering a programme that allows me to do some preparational work, and I got an internship at a photographers studio. It's rather a dream job to me, since I love to photograph and edit photos. Currently, however, I'm managing the social media accounts for the photographer - and I love my new "work place" an my job! 
Simultaneously, I moved with my boyfriend from our little apartment out in the suburbs of Bromma and in to a two room apartment in the city, at Kungsholmen. Things were finally going the right way for the first time in a very, very long time in my life and I was super happy!
However, moving and starting a new job at the same point ment more stress was added in to my life. On top of that, about three weeks ago I received a message that added to my stress levels tremeandously - which today's meeting was about. In just one weeks time I went from being super happy and on top of life to a place where I felt my life is just fine. Almost nothing seems fun anymore and almost everything is just hard or stressful. Being around people is agony to me right now, socializing is mostly just something I drrad and can't manage for toolong before I'm exhausted. 
You see, recovering from fatigue syndrome is a slow process which may take up to several years. During this period of time, ones wellbeing might shift back and forth, back and forth. 
I keep on writing on my blog and post to instagram almost daily because it's something I still think is fun and something I can cope with. Most of the photos I post is of a smiling, happy Malin. I'm not unhappy or miserable now, not depressed, I just want to clarify that.It is, however, important to remember this: life isn't perfect. Despite what you may see or read on somebody's blog or instagram, that is only a glimpse in to that persons life and only what he or she allow you to know. Seldome we get to peek behinde the fasade. 
When I watched the Norweigian tv-series "Shame" I learnt an expression, or rather, a quote, I'd lik to share with you guys and would appreciate if you keep in mind: 

"Everyone is fighting a battle you know nothing about. 
Be kind.
Always"  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar